Vällinge och Mariaön

Det blev en helgtur till ÅSS klubbholme Vällinge i Mälaren i helgen, mest för att känna komma ut lite och känna på. För Elin var det nytt att segla åt det hållet. Själv var jag som nybliven båtägare där några gånger, men det var några år sedan sist. Den ligger skapligt nära Stockholm så det var rimligt att ta sig dit med 540:an och hem igen en lördag-söndag och mycket mer tid än så hade jag oftast inte för segling. Det tog också någon gång innan jag var bekväm med att slussa på egen hand.

Vi gick för motor i motvinden bort till Ålsten för bunkring, sedan bakvägen på andra sidan Kungshatt ner, en trevlig väg där man slipper mycket av trafiken i farleden. Däremot är det alltid lite obekvämt att segla under kraftledningen som hänger ner där med en metallpinne stående upp i skyn även om man vet att den segelfria höjden är 15m. Väl där hissade vi segel och kryssade oss fram till Vällinge med något längre ben där vinden vred i rätt riktning.

På plats på Vällinge blev det grillmiddag och lite prat med några av de äldre medlemmarna i föreningen som visste att berätta ditt och datt om både Vällinge och Verkarna, den andra holmen i Östersjön söder om Gällnö som klubben har till sitt förfogande.

Sedan var det läggdags och jag kämpade en stund med att få igång värmaren som dock inte ville vara med på noterna. Gissningen var att den hade svårt att dra upp bränsle. Det är en ganska lång väg att göra det som tanken ligger. Värmaren gick förra sommaren, men nu får jag tydligen se över den lite.

På vägen hem skulle det geocachas lite. Det finns en cache som ligger alldeles i närheten av Rastaholm, på Mariaön, i en liten ödekyrka där med märklig historia som uppenbarligen även herrar som nog ganska ofta rört sig i krokarna inte kände till. Vi lyckades nosa oss in vid den lite improviserade bryggan och hitta cachen, för övrigt den tredje jag har varit med om att ta tror jag, för att sedan vända hemåt igen. Vädret var strålande, vinden inte så stark och det borde vara lite öppnare bogar på vägen hem så jag slog ut revet och satte hela storen och focken.

Det äldre gardet på ljugarbänken hade varit helt oförstående när jag pratade om att det är byigt i Mälaren. Det kan vara så att det nog var ett tag sedan någon av dem faktiskt gick för segel där, för det är det, som vi snart också åter skulle bli varse. Topologin i den här delen av Mälaren är med ganska höga bergskammar både här och var och det kommer störtbyar ner till vattnet ibland. Så även denna gång med Elin sittande vid rodret lutande mot krängbandet nere i lä där hon inte riktigt såg vad som hände och mig i lovart som inte heller var beredd.

En rejäl körare tryckte ner båten hårt. Huruvida man vill tycka att minitonnaren är vek, överriggad eller har resurser att ta till i svagare vind är en fråga om halvtomt eller halvfullt, men i alla händelser krängde båten ner skarndäcket i vattnet och sedan en bit till. Elins midja försvann ner i vattnet och det började rinna över sittbrunnskanten. Det hela gick ganska fort och jag hann bara kort reflektera över hur exakt mycket längre vi tålde att kränga över egentligen innan det skulle bli lite väl mycket vatten då båten reste sig igen.

Det är första gången jag har seglat in vatten i sittbrunnen. Första åtgärd var att ta in revet igen, sedan fick Elin avlösning vid rodret för att gå och ta något torrare på sig. Seglarstället tog en del av sjön, men uppknäppt i halsen hade det runnit in en del. Vattnet gick ut genom länsarna hyfsat fort, trots att det är mer eller mindre stopp i den ena (ska fixas) och jag skänkte en tacksam tanke till det relativt höga bridedäcket framför ruffnedgången på Medewi. Skapligt sjöstuvat och det var inte så mycket som for omkring, men jag ska säkra tanken bättre. Nu hade den lagt sig lite på sidan och läckt ut några cl bensin.

Förutom en lite trasslig gång i vindvridningarna genom Bockholmssundet var resten propagandasegling i strålande sol, bidevind, halvvind och slör. Och lite prat om vindbyar och hur man hanterar dem.